Den här gången ska det handla om kinesisk mat. Dock inte med någon heltäckande redogörelse för hur vad traditionell kinesisk mat är eller hur det kan tillagas. Det vet alla redan som sett programmet ”Kinas mat” med Fredrik Önnevall som gick på TV i vintras. Jag såg inte det programmet men det finns en gemensam nämnare i alla sådana matlagningsprogram och det är att de lagar väldigt god och fin mat, men att de ägnar oerhört mycket omtanke, tid och pengar på det. Något sådant är inte aktuellt för en universitetsstudent så därför ska jag ge en bild av kinesisk mat ur ett studentperspektiv.

Ungefär 80% av allt jag äter äts utanför bostaden. Bara en bråkdel av det jag äter tillagar jag själv. Inte för att jag inte kan utan mest för att det är opraktiskt i och med att det är så smidigt och billigt att äta färdiglagad mat på campusområdet. Ungefär så här ser fördelningen ut:

Mat:  33% av all mat äts i någon av campusområdets cafeterior. 33% äts på campusområdets restaurangtorg eller snabbmatsrestauranger. 17% är sådant jag köper i affären och antingen äter direkt eller tar med hem och tillagar eller äter direkt. 17% äts på restaurang utanför campus. Fyra kategorier alltså, och här ska jag gå igenom var och en av dem:

1. Campusområdets cafeterior. Det finns 7 st och vid mat serveras mellan 11:15-12:30 samt 16:15-18:30. Dessa är att likna vid en svensk skolmatsal men med enormt mycket mer folk och därmed hög ljudnivå. Olika typer av mat ligger i backar och så får man peka på det man vill ha och mattanten (för det är alltid en tant) öser på brickan (inte tallriken).  Matvariationen är liten och ca 80% är densamma som föregående dag. Det är enkel, billig (statligt subventionerad) mat av hyfsad kvalitet. Basen består alltid av ris, sedan väljer nästan alla någon form av grönsaksblandning med t.ex. stekt gurka, jordnötter och paprika eller cantaloupe, chili och något algliknande. Många kineser äter sällan kött då detta är dyrt, men för mig så är det inte dyrt så jag tar alltid kött och då är det i första hand kyckling som gäller. Pris: 7-12 RMB per måltid beroende på köttmängd. Riset kostar mindre än 1 RMB.

2. Restaurangtorget består av två våningar med ett tjog små restauranger intill varandra. Varje restaurang har dels sin specaliteträtt och inriktning men en stor del av varje restaurangs resp. matsedel är väldigt standardiserad och lik alla andras. När man beställt så sätter man sig vid ett av borden som är gemensamma för alla restaurangerna och väntar på sin mat och sedan äter man. Den hygieniska standarden både vid tillagningen men framför allt i matsalen i sig självt är så låg att en svensk svensson skulle vända i dörren…  Vi snackar råttor som springer omkring på golven, mängden med kort, matrester och rent skit på golvet och otorkade bord. Det är äckligt men man vänjer sig och när man vant sig så är det bara att välja och vraka bland de otaliga rätter som erbjuds. I alla, utan ett enda undantag, rätter är ris eller nudlar basen och sedan tillkommer i regel någon form av grönsaksblandning och någon form av kött. Ju lägre pris desto mindre kött. Liksom cafeterian så är matkvaliteten hyfsad, men det är billigt och småtrevligt.

3. Att köpa mat i butik skiljer sig förstås mellan butiker. Generellt kan man säga att det finns extremt lite mat som man kan börja äta direkt utan tillagning, jämfört med en svensk matvarubutik. Inga fyllda baguetter, få kakor, inga riskakor etc. Det finns också väldigt lite helfabrikat som man bara kan slänga in i micron i någon minut och sedan börja äta. Det mesta av det som säljs är helt enkelt ingredienser för riktig matlagning och det är inte så intressant för mig som så sällan lagar mat. Anledningen hänger samman med den hygieniska nivån i Kina om att allt måste kokas/tillagas för att driva bort bakterierna.  T.om. frukostmat som inte kräver tillagning är svårt att hitta. Youghurt finns ju men det är dyrt (svenska priser) och framför allt finns det bara ett fåtal sorter som är tråkiga i smaken. Godis, kakor och glass kräver ett eget blogginlägg men det man kan säga om dessa är att det är väldigt mycket sämre än Sverige.

4. Restaurang utanför campus är det som erbjuder störst valmöjligheter. Ändå är antalet utländska restauranger i Nanjing ganska litet. De finns, men av de ganska få jag varit på så håller de bara hyfsad kvalitet. Troligtvis betydligt sämre än maten i resp. land. Kinesiska resutauranger finns det förstås tiotusentals av i alla möjliga prisklasser. Det man förvånas över när det gäller kinesisk mat är ändå att den är så ovarierad ut ett svenskt perspektiv, men så varierad ur ett kinesiskt perspektiv. Allt handlar om man ser olika tillagning av samma råvara som två helt olika rätter. Om man gör det så kan man ju skapa hundratals rätter bara av t.ex. kyckling och precis så ser kineserna på saken. Det är för mig betydligt mindre skillnad än t.ex. skillnaden mellan blodkorv, rotmos, stekt strömming, pannkakor och kroppkakor. Den västerländska maten som finns i stor skala begränsar sig till McDonalds och KFC. McDonalds som ses som lågkvalitetshamburgare i Sverige är snarare bland det mest högkvalitativa man kan finna här (och då överdriver jag bara litegrann).

Summa sumarum så ger jag underbetyg till den kinesiska maten i fråga om kvalitet. Det som gör det hela intressant är istället att det finns så många restauranger och att man sällan vet vad man får. De kinesiska menyerna är väldigt svåra att läsa även för kineser, och nästan omöjliga för utlänningar. Rätterna har namn som ”svarta fåret med kam”, ”havets brus” (mosade tomater med ägg), ”stjärnor som kan falla i djupet” (små bitar av kyckling i någon skum grönsaksblandning  ovanpå ett tjockt lager ris) eller ”Fransk italienare” (nudlar med köttfärsås innehållandes ca 10% kött). En överraskning varje gång man äter alltså. Även då man själv får peka på det man vill ha eftersom det sällan är fråga om råvaror man känner igen.

Här kommer bilderna som säger mer än tusen ord:

* Det mest uppenbara och det första man kommer att tänka på som positivt med Kina är prisläget. Som jag beskrivit förut så är allt som är dyrt i Sverige även dyrt här, men allt som är billigt i Sverige (dagligvaror etc.) ännu billigare här. Jag har också beskrivit att några få produkter som är vanliga i Sverige är ovanliga här och därmed lika dyrt eller t.om. ännu dyrare här, såsom youghurt, müsli, kaffe, ost och flata stekpannor. Det här gör att man alltid kan kosta på sig lite extra ifall man har lust med det, och man behöver inte tveka om man t.ex. vill gå på museum, åka tåg till grannstaden, gå på nattklubb, köpa drinkar på nattklubben, köpa ett resestrykjärn som man använder en gång i månaden osv. Extra intressant för mig har varit att jag kunnat gå på massage för ca 1/6 av priset mot i Sverige. Denna vardagslyx gör att man upplever att man kan göra mer i Kina. Man kan leva mer aktivt eftersom det mesta av aktiviteter i både Kina, Sverige och andra länder kostar pengar.

* Människorna och gästfriheten kommer in som klar tvåa. Det är sant att kineserna i mångt om mycket liknar svenskar. Man talar normalt inte med främlingar och att sätta sig bredvid någon främling på bussen gör man bara om det inte finns någon annan ledig plats (vilket det iofs sällan heller gör). Med utlänningar görs det dock undantag så många kommer fram till mig för att ta bilder, titta eller prata. En sak alla har gemensamt är att de gör det med en sådan vänlighet och ödmjukhet att man alltid känner sig bekväm med situationen. Det finns helt enkelt ingenting som skrämmer en med kineserna. I tillägg till detta så litar man på främlingar på ett helt annat sätt än i västvärlden. Kineser förväntar sig normalt sätt inte att bli lurade av främlingar utan litar på att det som sägs är sant. De vill också alltid vara till lags i alla situationer vilket ibland har en baksida i att om man t.ex. frågar om vägen så får man aldrig svaret ”jag vet inte”. Devisen att svara något är bättre än att svara inget gäller, så i hälften av fallen så blir man visad i fel riktning. Den vänligheten som jag försöker beskriva är något som vilar över hela den kinesiska kulturen och som också är anledningen till att man extremt sällan hamnar i hotfulla situationer, vilket också leder till den tredje punkten…

* Tryggheten. Man känner sig alltid helt trygg i alla situationer, vid alla tidpunkter, på alla platser. Enda undantaget är den hetsiga trafiken, men när vi talar om människor så är det helt tryggt. Medan en betydande del av befolkningen i Sverige håller sig inomhus kvällstid pga. otryggheten så är gatorna fulla av folk i Kina även på kvällen. Just det faktumet är ju förstås något som ökar säkerheten ytterligare. Att det är så tryggt är därför en kombination av kinesernas icke-våldsamma läggning och av att nästan alla platser är övervakade av människor.

—-

Ovanstående är objektiva fördelar som alla uppskattar, oavsett kön, ålder och kultur man kommer ifrån. För min egen del är det mycket jag uppskattar som är knutet till det faktum att Kina är annorlunda Sverige. Det är intressant att äta med ätpinnar, att cykla bland hundratals andra på gatorna, att kunna köpa levande bläckfiskar i snabbköpet och att bli fotograferad med okända kineser. För att trivas i Kina måste man trivas med detta annorlunda. Jag har sett många västerlänningar som hade hoppats att Kina skulle vara så likt USA eller Europa som möjligt, och när de upptäcker att det inte är det så gör de allt för att få det att verka så genom att bara besöka västerländska nattklubbar, bara äta på McDonalds, inte lära sig kinesiska och åka taxi överallt istället för lokaltrafik eller cykla. Jag tror dock att detta förhållningssätt inte håller längre än någon månad. Jag trivs så pass bra i Kina hittills att….

…”det inte skulle vara så dumt” att stanna kvar i Kina lite längre än till årsskiftet. Möjligheten finns att skriva examensarbetet i Kina och samtidigt studera kinesiska. Inte så dumt kanske?

Nästa inlägg ska handla om maten i Kina. På återseende.

För att sätta det hela i rätt perspektiv så måste det nämnas att den genomsnittliga lönen i Kina ligger på ungefär 1/6 mot i Sverige. En räkning på 20 000 för en kinesisk student är alltså att jämföra med om en svensk student skulle fått en räkning på 120 000 kr (!!). Till saken hör också att sista betalningsdag är på måndag, dvs. två veckor efter att de fick räkningen i handen. Ingen av de kinesiska studenterna har några större summor pengar själva och studiebidrag förekommer inte utan det är föräldrarna som bekostar hela utbildningen och allt runt omkring. Jag känner dock till att många av föräldrarna ringer sina barn och hör sig för att de inte spenderar för mycket, liksom varje gång barnen ber om mer pengar. Det är alltså inte tal om att plocka fram pengar ur någon outsinlig kista utan mina klasskamraters föräldrar tillhör kinesisk medelklass eller strax däröver. Det blev många ledsna och arga samtal hem till föräldrarna. Exakt hur alla ska få fram pengarna vet jag inte och det vet de nog inte själva heller, men att inte betala är inte ett alternativ då de kurser de läser nu inte registreras och då får de ingen examen och utan examen så får de inget jobb, och att få jobb betyder allt (i synnerhet för föräldrarna).

Ytterligare en sak som spär salt på såren är att många av lärarna inte alls undervisar på engelska. Om man vill vara snäll så kan man påstå det men jag skulle snarare kalla det för kinesisk-engelska. När engelskan inte räcker till för läraren så tar denne hjälp av mina kinesiska klasskamrater för att översätta, och det händer en gång i minuten under föreläsningstid ungefär. Två av gästföreläsarna hittills har inte talat ett enda ord engelska. Mina klasskamrater har alltså gjort en del, eller ibland t.om. hela delen, av det merarbete (att undervisa på engelska) som berättigar lärarna till den löneförhöjning som alltså klasskamraterna ska betala. Snurrigt värre. Just detta spelar dock mindre roll i sammanhanget i deras ögon. Det är helt enkelt beloppets storlek som är det överskuggande problemet. 20 000, 20 000, 20 000…siffrorna mal runt i huvudet. Hade detta hänt i Sverige så hade det blivit ramaskri och studenterna hade givetvis överklagat till närmaste instans. Här i Kina så vet dock studenterna att det inte är någon idé att klaga, och att göra en officiell överklagan går inte. Såvida man inte vill ta det hela till domstol förstås, men då ska man ha råd att förlora målet också.

Det hela kommer dock att lösa sig för dem, för något alternativ till en lösning finns inte..

Kina är inte en demokrati som Sverige utan en diktatur där det regerande kommunistpartiet till varje pris vill behålla makten. Alla diktaturer i historien har haft någon form av censur enligt principen om att en okunnig och oupplyst befolkning är lättare att hålla på mattan än de som ser hur fria människor är i andra länder. Om kineserna hade fri tillgång till världens nyheter så skulle de t.ex. kunna ”inspireras” av revolutionerna i Nordafrika och uppmuntras till att göra samma sak mot regimen i Kina.

Kina idag är ett land med 1,4 miljarder människor och det är en mastig uppgift att tygla en så stor befolkning. Fram till dess att mobiltelefonen och internet fick fotfäste i människors vardag så var det en någorlunda rimlig uppgift då det räckte med att kontrollera alla tidningar, radiostationer och tv-stationer att de inte spred något budskap som skulle kunna vara kritisk mot regimen. Särskilt internet har gjort denna uppgift nästan övermäktig men regimen gör så gott de kan för att censurera sådant som skulle kunna äventyra deras maktposition. För att censuren ska få någorlunda verkan så måste den bli ganska omfattande. Ibland kan man förstå strategin i det hela, som t.ex. att revolutionerna i Nordafrika censureras eller massakern på Himmelska Fridens torg 1989 där den kinesiska militären sköt ner studenter på regeringens order. Man skulle rent utav kunna förstå syftet med att historieböckerna som används i skolundervisningen är förvanskade på så sätt att all skuld läggs på resten av världen och med buskapet att det kommunistiska partiet ”räddade” Kina när de tog makten 1949. Och med bara lite fantasi kan man också se syftet med varför Facebook och Youtube är blockerade. Människor kan ju inspireras av galna klipp på Youtube och bilda stora organiserade nätverk på Facebook som kan göra uppror.

Det som man logiskt sett inte kan förstå alls är hur sidor om t.ex. broderier, stora vågor och vädersidor som visar temperaturer blockeras. Svaret är lika enkelt som osjälvklart: Kinas president heter Hu Jintao där ”Jin” betyder just broderi och ”tao” betyder stor våg. Kinas primärminister heter Wen Jiaobao där ”Wen” betyder temperatur. I rädslan av att någon skriver något olämpligt om dessa två herrar och försöker maskera det med broderier och temperaturer så blockerar de sidorna lite då och då, tills de har kontrollerat att sidorna verkligen handlar om broderier och väder. Värt att nämna i sammanhanget är att eftersom kontrollanterna är kineser så kontrollerar de kinesiska sidor först. Utländska sidor prioriteras sist så dessa kan ta flera dagar eller t.om. veckor innan de är tillgängliga igen. Youtube, Facebook samt några sidor till är dock permanent blockerade.

För den del av den kinesiska befolkningen som förstår andra språk än kinesiska så blir censuren ännu svårare att upprätthålla. I viss mån kontrolleras även utländska sidor om t.ex. broderier, vågar och väder men detta är mer ovanligt. Så censuren gäller i första hand kinesiska sidor. Det gör att jag inte påverkas jättemycket av censuren men blockaden av WordPress blev extra irriterande. Varför blockerades WordPress? Anledningen är förstås alltid okänd eller censurerad (även den) men man kan gissa att någon hög person som bloggar på Facebook har skrivit något regimkritiskt och att man därför valde att stänga ner hela WordPress tills man utrett ärendet in i minsta detalj. Månne det vara Carl Bildt (som har en blogg på WordPress) som skrivit något olämpligt?  Troligtvis inte, men Carl Bildt i egenskap av Sveriges utrikesminister är exempel på en tillräckligt hög person som skulle kunna orsaka en blockad. Att jag skriver detta regimkritiska inlägg lär inte ses som annat än en bagatell i sammanhanget.

I Hong Kong gäller inte censuren så många kineser åker dit för att kunna surfa fritt på nätet. Relationerna mellan Google och den kinesiska regimen är frostiga så någon google.cn finns inte. Därför använder jag google.hk. Fast jag befinner mig ju i Kina och inte i Hong Kong, så den självklara frågan är då: Hur kan jag som befinner mig i Kina skriva detta inlägg när jag på samma gång berättar att WordPress, och därmed min blogg, är blockerat i Kina? Lösningen heter proxyserver. Förenklat så använder man ett program som använder en server för att ansluta till internet som är osynlig och som inte kan blockeras. Det är såklart olagligt men liksom nedladdning av piratprogram så är det något som många sysslar med. Risken för att bli påkommen är därför minimal. Det eventuella straffet beror på hur regimkristisk man varit..

Vardagslivet för mig i Kina påverkas sällan av det faktum att Kina är en diktatur. Jämfört med andra diktaturer i världen genom historien så är trots allt Kina den mest öppna och den öppnas gradvis mer och mer. Att man inte kan nå alla internetsidor man vill är irriterande men på ett större plan en uppenbar inskränkning i ens personliga frihet. Någon annan bestämmer vad som ska få veta och inte veta.

Även om själva stadsbilden var fjärran från det prydliga Nanjing så fanns det trots allt ljuspunkter och sevärdheter även i Wuhan. T.ex. fanns det gott om aktiviteter på allmän plats, såsom biljardbord, bordtennis, trippelcyklar (eller vad nu tandemcyklar med tre säten heter), trampbåtar m.m. När man kommer till en ny stad och har begränsat med tid så blir det att man går mycket, men klimatet kräver att man tar pauser då och då. För en som inte gillar att bara sitta still och vila så är sådana aktiviteter perfekta. Att spela biljard på ett biljardbord utställt vid en cykelbana i en park kostar inte mer än 6 RMB/tim. Billigt och kul nöje.

Sevärdheterna i Wuhan är varken många eller särskilt betydelsefulla. Den mest berömda prioriterade vi först och det var Mao Ze Dongs forna bostad på 1930-talet, dvs. innan han tog makten i Kina. Mao torde vara Kinas mest berömda person genom tiderna, med b.la. 27 år som diktator och ca 70 miljoner liv på sitt samvete. Mao var den som till slut lyckades ena Kina till ett enda land och således grundaren av folkrepubliken Kina som än idag styrs av Mao’s parti, kommunistpartiet.

En sak som slog mig i Wuhan var hur enormt mycket folk det var på centrumgatorna, och det även sent på kvällen. Kl 22:00 på lördagskvällen var det lika mycket folk som under prinsessbröllopet i Stockholm förra sommaren. Vi snackar armbågsträngsel, och det utan att det var något särskilt arrangemang eller tillställning. En helt vanlig lördagskväll på en helt vanlig affärsgata i centrum i en helt vanlig kinesisk stad. För just det kan man nog säga om Wuhan – det är en ganska så vanlig stad. Ju längre västerut man åker i Kina desto fattigare, och Wuhan är den västligaste stad jag varit i hittills.

På måndagsmorgonen åkte vi vidare från Wuhan till Guangzhou i södra Kina. Resan tog ca 3:30 tim med världens snabbaste tåglinje. Snitthastigheten låg på över 300 km/h, inklusive tre stopp på vägen(!). Det är egentligen makalöst att detta har byggts, men även om bara övre medeklassen och de rika kineserna har råd med de dyra biljetterna (dock inte lika dyrt som i Sverige) så var tåget fullt mellan de flesta stationer. Guangzhou, även kallat Kanton, är en av få kinesiska städer som västerlänningar kan någonting om. Guangzhou har en intressant historia som handelsport till Kina. Efter att Kina förlorat Opiumkriget 1840 mot England och Frankrike så krävde de sistnämnda att fyra städer i Kina öppnades för fri handel. Guangzhou var en av dem. En ö i centrala delen av staden tillföll dessutom i vinnarnas ägo vilket den europeiska arkitekturen på ön vittnar om. Ön jag talar om heter Shamian. Guangzhou är dock mer än bara Shamian. Staden är i Kina och stora delar av världen främst känd och speciellt ökänd som staden där man äter ”allt under solen” eller ”allt som rör sig…och inte rör sig”. Detta inkluderar inte bara sådant som för svenskar är otänkbart att äta såsom hund, katt, råtta och spindel. Man äter dessutom många djur levande(!) Ett känt exempel är maträtten ”tre pip”. Man tar en nyfödd mus i sina ätpinnar och musen ger ifrån sig sitt första pip. Sedan doppar man musen i kokande vatten och musen piper för andra gången. Slutligen stoppar man den i munnen och börjar tugga…och musen (döds)piper för tredje gången. Tyckte du det var hemskt? Tyvärr finns det betydligt värre exempel som är så hemska att jag omöjligen kan berätta om dem här. Nu för tiden påstås inte de värsta grymheterna ske men förr i tiden så…

Guangzhou har en helt annan internationell prägel än Wuhan och även Nanjing. Det är inte bara de 13 miljoner invånarna som gör att staden känns kosmopolisk, men kanske framför allt av att staden påminner så mycket om Tokyo som jag varit i tidigare. Guangzhou är en väldigt ren stad – inte ens jämförbar med Wuhan. Alla de internationella (amerikanska) kedjorna finns närvarande och i butikerna kan man, till skillnad mot Wuhan, köpa många västerländska produkter. Bara en sådan som som att kunna gå in på Family Mart (Ostasiens motsvarighet till Pressbyrån ungefär) och köpa en skinksmörgås. Första dagen åt vi pizza. Det var ett måste för pizzerior växter inte på träd hemma i Nanjing precis.

Guangzhou har en mängd sevärdheter men vi fokuserade inte så mycket på dem. Istället valde vi att fördjupa oss i shoppingen i de smala, mörka gränderna mellan byggnaderna. Ja, man tror inte det om man går ute på en större gata men om man går in i en två meter bred gräns mellan husen så pågår en hel civilisation i de supersmala gränderna mellan husen (se bildspel). Där kan man i princip leva ett helt liv då allt verkar säljas där. Själv avslutade jag dagen med att öva på min kinesiska hos frisören medan de klippte mitt hår för 10 RMB. Är det något jag gillar så är det annorlunda stadsmiljöer, som dessutom är spännande. Det är inte lätt att göra det spännande men smala, slingrande gränder kantade av massvis av butiker och ett myllrande folkliv är effektivt.

Andra dagen i Guangzhou regnade det men vi gjorde allt för att hitta till Qing Ping-marknaden vilket är den plats som är mest ökänd för att sälja levande djur. Inte ville jag äta en levande spindel eller en levande mus men jag ville åtminstone se någon annan göra det! Det var rent utav mitt främsta syfte med att komma till Guangzhou. MEN, det misslyckades då vi inte lyckades hitta någon som åt levande djur. Många sålde levande djur förstås men de hade inga kunder (?). Till slut fick vi ge efter för Åkes klagande då han hade blivit febrig och sjuk av den kalla dagen i regnet så vi fick återvända till vårt vandrarhem på 36:e våningen i förorten. För att sammanfatta det hela så kan jag ärligt säga att Guangzhou är den näst mest spännande staden jag besökt i mitt liv, efter Tokyo. Och spännande är det värdefullaste för mig. Det finns tusentals platser i världen som är bedårvande vackra, extremt behagliga, som kan erbjuda fantastisk shopping eller som har god mat, bra nattliv eller vackra parker. Men väldigt få städer är spännande. Guangzhou är dock en av dem. Allsidigheten är bara en bonus.

Efter två och en halv dag i Guangzhou gav vi oss av till Hong Kong. Efter två timmar med tåg och en timme genom tullen och passkontrollen så var vi där. Passkontroll? Är inte Hong Kong en del av Kina numera? Japp, men bara på sätt och vis. Hong Kong har fortfarande så pass mycket självständighet att det i de flesta avseeenden kan betraktas som ett eget land. Detta inkluderar egen regering, egen valuta, egen stadsskick och ett andra officiellt språk i engelskan. Historien i korthet är att när England vann Opiumkrigen mot Kina på 1800-talet så tog man helt enkelt Hong Kong från Kina. 1898 så togs beslutet att arrendera Hong Kong från Kina i 99 år för att därefter ge tillbaka landet. 1997 övergick således Hong Kong till Kina igen men med villkoret att stadsskick och konstitution ovillkorligen inte fick ändras inom 30 år (tror jag). Det betyder i praktiken att Hong Kong fortsätter att vara ett eget demokratiskt land i diktaturen Kina tills åtminstone 2027. Att komma till Hong Kong är som att kastas in i en blandning mellan New York, London och valfri Kinesisk storstad. Det är så otroligt tätbebyggt och högbebyggt att bara Manhattan kan komma ifråga för jämförelse. Att gå på en gata i Hong Kong känns så överväldigande. Staden består av två delar där den norra delen inkluderar den största delen av turistcentrum och affärsutbudet, medan södra delen inkluderar finansdistrikten, de flesta av de högsta skyskraporna samt berget och den allra största turistattraktionen victoria mountain med den världsberömda utsikten över de magnifika skyskraporna. Vissa av särdragen med London finns där, såsom dubbeldäcksbussarna, vänstertrafiken och många skivaffärer. Å andra sidan så är likheterna med New York slående, med höga skyskrapor, mångda kostymklädda affärsmän och många invandrare samt massvis med taxibilar. Tyvärr är inte Hong Kong så gåvänligt som man skulle önska. Precis som i de flesta städer så prioriteras bilarna, men här ett steg längre då man allt som oftast är tvungen att gå i tunnlar under gatorna för att korsa en gata så att bilarna kan köra fritt på marknivå. Inte en enda människa cyklar eller kör skoter i Hong Kong. Mer om det i senare blogginlägg då detta är särskilt intressant för mig. I södra delen av staden så sker det mesta av gatulivet i s.k. skywalks. Alltså gångar ca 10 meter över gatan. Många byggnader är anslutna till detta gångsystem och det är ju kul som turist att gå i dessa luftkonditionerade gångar, men inte så bra för gatulivet. En stor del av södra delen är byggd på en bergssluttning och för att ta sig upp för denna sluttning kan man t.ex. använda sig av världens längsta rulltrappa. Rulltrappan går mellan ett 20-tal gator, dvs. man åker rulltrappa från en gata till nästa, sedan fortsätter nästa rulltrappa på andra sidan gatan. Det är alltså inte en enda sammanhängande rulltrappa, men närapå.

Hong Kong är inte idealiskt för shopping om man kommer från eller ska till Kina. Det beror på att allt är dubbel som dyrt som i Kina och vissa saker nästan rent utav på svensk nivå. Vi handlade således ingenting i Hong Kong men det är ju alltid kul att fönstershoppa. Andra dagen i Hong Kong åkte vi till Macao – även det ett eget land i landet på ungefär samma villkor som Hong Kong. Macao arrenderades dock av Portugal och inte av England. Macao är även det ett eget land, men bara med ca 0,5 milj invånare jämfört med Hong Kongs 13. Resan från Hong Kong til Macao tog 1 timme med katamaran. Att landet varit en Portugisisk koloni fram till 1997 framgår väldigt tydligt av byggnadsarkitekturen. I de centrala delarna av staden så känns det som att man är i Spanien eller Portugal. Macao har annars profilerat sig som ett lågskatteland idealiskt för rika knösar att sätta sprätt på sina pengar i. T.ex. är Macao världens kasinotätaste stad, alltså värre än Las vegas! De största av dem ligger dock lite utanför staden, på bekvämt limousinavstånd. Alltså ingenting för oss. I övrigt finns det inga helgivna turistsevärdheter i staden, men dock en mängd allmänt vackra platser. Vi besökte Macaos historiska museum och fick lära oss allt om Macaos intressanta historia. Medan skyltarna är översatta till kinesiska och engelska i Hong Kong så är de översatta till portugisiska och kinesiska i Macao, och ibland även till engelska. Många språk i ett av världens minsta länder. För de flesta torde Macao vara ett resmål som man besöker när man ändå är i Hong Kong. Alltså en ren bonus och ingen som helst huvudattraktion. Någon som hört talas om någon som ska på semester till Macao? Det räcker nog att den ”lilla” staden har denna status för mer förtjänar den inte. Macao är till största delen vacker, genuint, mysigt och trevligt. Dock tyckte jag mig inte direkt finna något som man inte skulle kunna finna i Portugals huvudstad Lissabon eller Spaniens huvudstad Madrid. Litte mer skyskrapor möjligtvis, men vill man ha det så finns det 300 andra städer som är etter värre, t.ex. Hong Kong 1 timme bort då. Macao är helt klart värt en dags besök men sen är man tacksam, glad och nöjd och behöver inte återvända.

Tredje dagen i Hong Kong spenderades i Hong Kong och dagen efter åkte vi tillbaka över gränsen till Kina. Denna gång till gränsstaden Shenzhen med 4,5 milj invånare. Shenzhen är även det en unik stad i Kina då det har varit den snabbast växande stadens i landet vartenda år sedan 1978. Därtill har staden högst andel högutbildade, högst andel doktorer och professorer, flest utländska direktinvesteringar per capita m.m. Kort sagt en av Kinas rikaste och modernaste städer. Trots detta kan man inte säga att staden är särskilt internationell. Shoppingen är i världsklass inom elektronik och data och prisnivån är genomsnittlig i Kina, dvs. mycket billigare än Hong Kong 40 min bort. Eftersom staden knappt existerade innan 1978 så finns ingen gammal bebyggelse och därmed få turistsevärheter. Hit kommer inte så många turister men allt som är unik är intressant för mig. Skyskraporna var även här många men eftersom vi kom från Hong Kong så lade vi knappt märke till dem. Skyskrapsblindhet kan vi kalla fenomenet.

På kvällen tog vi nattåget till Longyan i sydöstra Kina. Dit kom vi fram 06:00 på morgonen och tanken var att vi skulle ta oss till en av Kinas största turistattraktioner, HongKeng, och sedan åka vidare till kuststaden Xiamen på kvällen för att möta upp resten av klassen nästa morgon då studieresan skulle börja. Jag hade dock fått mitt livs värsta nackspärr på nattåget så jag åkte direkt till Xiamen. Att hitta till busstationen krävde åtminstone åtta privatpersoners hjälp samt två busschaufförer och två taxichaufförer. Ingen talade engelska men en av de åtta privatpersonerna hade mobiltelefonkontakt med en vän som talade knagglig engelska. Dennes engelska begränsade sig till ungefär samma vokuabulär som min kinesiska. Ingen ytterligare hjälp alltså. Och allt detta besvär bara för att busstationen låg på andra sidan staden från järnvägsstationen (det gick inga tåg till Xiamen från Longyan på morgonen). Till Xiamen kom jag dock men det tog flera timmar att hitta till vandrarhemmet då vi hade fått fel adress.

Morgonen efter mötte vi upp klassen och då började studieresan…..trodde vi. Det var helt fel. Det var inte tal om någon studieresa utan en ren turistresa skulle det visa sig. De fyra dagarna på lektionstid i Xiamen blev alltså ytterligare turistande för min del. Två hela veckor mitt i terminen för turistande i Kina, hurra! Jag är en mycket flitig masterprogramsstudent, hehe. Jag skäms över detta och har i skrivande stund återgått till att försöka plugga åtminstone några timmar varje dag mer än vad lärarna kräver..

Xiamen är Kinas näst största inrikesturistmetropol, efter ”Kinas Hawaii” som är Hainan i södra. Xiamen är kuststaden som ligger närmast grannlandet Taiwan. Här finns flera tunga turistattraktioner, dock ingen av dem känd i Sverige. 15 min med färja från Xiamens centrum ligger den bilfria ön Gulangyu som är ett riktigt turistparadis och likaledes en riktig turistfälla. Färjebiljetten till ön är gratis men det kostar 8 RMB att åka tillbaka till fastlandet. Smart, för då tänker många att gratis är ju gratis, och sedan cashar affärsägarna på ön in varpå de får betala dubbla biljettpriset för den oundvikliga återresan. Det som gör ön så idyllisk och trevlig är att den är bilfri, så när som på några elbilar av enklare modell som transporterar turister på gågatorna. I Kina finns inte någon badkultur alls och tur är väl det eftersom 99% av allt vatten är alldeles för förorenat för att bada i. På Gulangyu finns dock två sandstränder men trots värmen så var det inte särskilt mycket folk på stranden och inte en enda i vattnet. Vi bestämde oss för att simma ut till en liten klippö ca 200 m ut trots lärarens varning om att det kan finnas vassa klippor. Fast vi tog det försiktigt. Det hjälpte dock inte mig för när jag försökte gå iland på klippön så skar jag fötterna på klippor vassa som spikar. Snabbt fick jag simma tillbaka i det salta, grumliga vattnet utan direkta smärtor med med vetskapen om att jag skurit mig. Väl uppe på land så började det svida och jag blödde en del. Med lite plåster så kunde jag dock halta fram resten av dagen. Resten av den dagen spenderades på strandcaféer och restauranger i den vackra solnedgången. Dagen efter var det dags för en utflykt 3 timmar bort från Xiamen till Tulou-byggnaderna i Yongding. Dessa byggnader byggdes av Hakkafolket och är speciella för att de är stora, runda och försvarsbara med en helt egen, arkitektonisk stil. Dessa byggnader utgör tillsammans med andra byggnader små byar långt uppe i bergen som nu blivit föremål för UNESCO’s världsarvslista. Det är alltid intressant med kinesisk kultur men något väldigt hisnande var det inte.

Sista dagen i Xiamen spenderade vi på en kakfabrik (!) och på en sandstrand tills det började regna och alla flydde tillbaka till hotellet. Och detta skulle alltså kalla för studieresa. En rolig sak var att jag försökte inleda en diskussion med läraren i stadsplanering om just stadsplaneringen i Xiamen, med att han då svarade med ”don’t think about that now..”. Det var alltså inte ens lönt att försöka ens fundera på annat än semester här. Men att semestra i Kina är något av det intressantaste man kan göra. Kina har en fantastisk historia och ett fantastiskt kulturarv som många västerlänningar inte har en aning om, men som vi i framtiden kanske kommer att bli mer bekanta med när Kina tar över som världens supermakt efter USA. Vi får väl se hur det blir med den saken. Så här blir mina betyg för de besökta städerna ur turistsynpunkt:

Betyg för turism, skala 1-10 där 10 är bäst

Wuhan 2, Guangzhou 7, Hong Kong 9, Macau 6, Shenzhen 6, Xiamen 8

Betyg för hur gärna jag skulle vilja bo i städerna:

Wuhan 2, Guangzhou 9, Hong Kong 7, Macau 3, Shenzhen 8, Xiamen 2

Slutsats: Hong Kong, Macau, Shenzhen och Macau ligger alla så nära varandra att det är naturligt att besöka dessa städer om man reser i södra Kina. En del västerlänningar besöker enbart Hong Kong och Macau för att slippa söka visum till Kina men det är synd för Guangzhou vill och bör man inte missa. Jag är glad att jag inte missade.

08:15 Vakna

08:20 frukost bestående av 2 glas youghurt eller 4 st ägg. Inte särskilt kinesiskt, eller svenskt för den delen, med väldigt mycket mig.

08:50 avfärd på cykel eller med apostlahästarna till klassrummet ca 500 m bort.

09:00 Lärarlett pass. Antingen föreläsning eller övning, eller en kombination av båda. Till skillnad från i Sverige där man oftast läser 2-3 stora kurser per period så läser man här 5 kurser, en per veckodag. På måndagar är det landskapsarkitektur, tisdagar kinesisk arkitektur och kulturhistoria, onsdagar visualisering, torsdagar stadsplanering och fredagar växter. I tre av de fem kurserna har vi inte haft eller näst intill inte haft någon övning eller hemuppgift utöver lektionstiden mellan 09-12. Slappt värre, på gott och ont. Att det är slappt gör att det blir mycket tid över till annat, såsom turistande. Dock så läser ju jag och de andra den här masterutbildningen för att lära oss saker, så det är inte bra om det är för slappt.

12:00 Lunch, i cafeterian på campusområdet

12:30-13:30 Siesta, delvis pga. värmen men också för att täcka upp sömnunderskott orsakat av för lite nattsömn

14:00 – 15:00 Kinesiskaträning (måndagar, onsdagar och fredagar. Övriga dagar ev. på egen hand, men detta slarvas det med)

15:00 – 19:00 Cykla till centrum och göra lite olika saker. T.ex. fönstershoppa, shoppa, gå på massage etc.

19:00 – 21:00  Träning

21:00 – 22:00 Självstudier

23:00 – 00:30 Dataspel, dock inte varje kväll

I motsats till denna standarddag så har vi många ovanliga dagar då detta tidsschema inte följs, t.ex. helgerna. Mitt mål är att upptäcka allt som är det minsta värt att se i Nanjing. Det finns många sevärdheter här, och dessa ska jag skriva om en annan gång. Nanjing har som bekant varit Kinas huvudstad i flera omgångar och så sent som mellan 1912-1937 och 1945-1949. Ibland behöver man inte se något speciellt utan att bara cykla runt i staden är ett äventyr i sig.

Innan jag kom till Kina så hade jag föreställt mig att det skulle vara väldigt annorlunda mot Sverige. Faktiskt mer annorlunda än vad det i själva verket är. Om man ska vara realistiskt teoretisk så är Kina och Sverige till 99% lika. Folk åker till jobbet eller skolan runt 08-tiden på morgonen och åter hem sen eftermiddag. De äter på restaurang, de handlar i butiker, de går på McDonalds, bilarna dominerar på gatorna bla bla bla. Det intressanta är de skillnaderna som ändå finns och som ändå är ganska många men små i sammanhanget. Här är några av skillnaderna som jag noterat:

* En kinesisk svensson lever i lägenhet och inte i villa. Så de har ingen gräsmatta att klippa t.ex. Därför finns det knappt några affärer som säljer gräsklippare.

* Mindre än en promille av befolkningen har någonsin gått i en rulltrappa eller på ett rullband. Det kryllar av rulltrappor och rullband i Nanjing men alla står stilla på dem.

* Kineser, av båda kön, har betydligt mindre kroppshårväxt än västerlänningar. En vanlig kinesisk 25-årig kille rakar sig ungefär en gång i månaden. Själv rakar jag mig varannan eller var tredje dag.

* Knappt någon har hört talas om tvättmaskiner som tvättar med varmvatten. Fläckarna går inte bort med kallvatten, men det är helt normalt här så ingen bryr sig.

* Kinesiska yngre killar med mikroskopiskt mer muskler än genomsnittet flashar med bar överkropp på gymmet.

* Kinesiska yngre tjejer går med paraply i värmen för att undvika solbränna. Ja, raka motsatsen till oss. Jag förklarar en annan gång.

Och mycket mer…

Nu ska vi prata väder och priser. Först väder. Den perfekta perioden att semestra i Nanjing är definitivt i april. Ända sedan 29 mars då jag kom hit så har temperaturen varit perfekt nästan varje dag, med någon dags undantag då det varit varmare än svensk högsommar. Det har regnat sammanlagt ca en timme under månaden och det blåser lite sådär lagom svalkande varje dag. I sommar kommer det att bli för varmt dock, men hittills har vädret alltså varit perfekt.

Priserna kräver en längre avhandling. Generellt är priserna lägre än i Sverige, men det finns några tumregler att hålla sig till. Nämligen

* Allt som är dyrt (> ca 2000 kr) i Sverige är lika dyrt här. Detta gäller saker som bilar, datorer, båtar, vitvaror m.m. Betänk att medelkinesens månadslön bara är ca 1/6 så förstår man att dessa prylar är till för de rika, övre medelklass och till viss del medelklassen. En sak som är billigt är dock mopeder (skotrar) och elektriska cyklar pga. den stora efterfrågan.

* Allt som är billigt i Sverige är ännu billigare här. Det gäller både varor (förbrukningsvaror, prydnadssaker, ”krafs” m.m. Normalt ligger priset på 1/4 mot Sverige men prisvariationen är hög både vad gäller vara och vad gäller inköpsställe.

Prisexempel: Coca Cola 33 cl = 2 RMB, 4 dl kokt ris = 0,8 RMB, jordglob = 60 RMB, China Daily (dagstidning) = 1,5 RMB

* Allt som är importerat eller som det finns liten efterfrågan på är dyrt. Detta gäller allt sådant som det inte finns någon tradition för i Kina. Det är inte så många varor det gäller men dessvärre flera av de varor som normalt ingång i min standardkost: T.ex. Müsli, youghurt, godis annat än gelégodis, grädde, äpple, kiwi, potatis, kaffe och proteinpulver.

Prisexempel: 1 liter youghurt = 10-14 RMB, 1 kg müsli = 40 RMB, kiwi = 8 RMB/st

Några varor finns ingen tradition för men är ändå billiga eftersom de snabbt vuxit i popularitet de senaste 20 åren. Det gäller t.ex. pinnglass/strutglass, havregryn och korv. Andra varor som svenskar tar för givna är stört omöjliga att hitta i en endaste butik i denna 6,5-miljonersstad, t.ex: Mörkt bröd (importerat danskt bröd hittat i en butik, för 20 gånger priset mot ljust bröd), grädde (ingenstans funnet), körsbär, choklad annat än Snickers, pannkakor…

* Alla typer av tjänster som inte kräver någon väldigt unik kunskap är billigt. Detta för det stora utbudet av mänsklig arbetskraft i Kina.

Prisexempel: Hemkörning av kontorsstol 5 km = 10 RMB, installation av tvättmaskin = 30 RMB, frisör = 10 RMB, massage = 0,7-1,0 RMB/min (dvs. ca 50 kr för en timmes massage, jämfört med ca 500 i Sverige).

Eftersom det är så pass billigt i Kina så känner man sig lite rikare än vad man gör i Sverige. Inte så att jag kan leva som en kung, men ofta behöver man inte tänka på priset.

Nu ska vi prata nöjesliv. Kineserna går sällan på nattklubb men däremot gärna på karaoke och på kinesisk opera (återkommer i senare inlägg). Allra helst umgås man dock på privata tillställningar där flera olika aktiviteter pågår samtidigt. Ett vanligt scenario är att 20 personer träffas och umgås, och alla umgås med alla till skillnad från i Sverige där man kanske sitter i små grupper. Olika aktiviteter pågår samtidigt. Några kanske står och lagar mat medan andra spelar kort och några sitter framför datorn. Nästan alla vandrar kring de olika aktiviteterna och alla talar högt och i mun på varandra.

Mat är en annan viktig sak och om detta ska jag bara nämna kort nu. Hittills har vi ätit på fem olika ställen: Laga mat själv (sällsynt), äta i någon av cafeteriorna på campus, äta på restaurang utanför campus, äta från gatuförsäljning samt köpa något i butik som kan ätas utan tillagning. En gång i veckan har jag varit på McDonalds eller Burger King, bara för att få ett litet avbrott från den kinesiska maten som är väldigt god men något monoton. Det är ris, ris, ris, nudlar, nudlar, ris, ris, grönsaker, grönsaker och kött som gäller. Ju fler gånger nämnt desto vanligare.

Några gånger har jag varit utanför Nanjing. Andra veckan i april åkte jag, Åke och Yin QiLei till grannstaden Yangzhou (4,5 milj inv). Denna stad skiljer sig från Nanjing då bebyggelsehöjderna är lägre, mer gammal bebyggelse är bevadar och fler cyklar. Rena drömstaden för mig blev det när jag såg att de hade två breda cykelvägar (avgränsade med häck emellan) i vardera riktning, på var sida om vägen! Helt otroligt. Och det såg ut att behövas. Nu sitter jag här kl 14:55 på fredag eftermiddag och skriver. Imorgon bitti ger vi oss av till Wuhan (se länk i förra inlägget) och sedan vidare till Guangzhou och Hong Kong. När jag kommer hem igen den 14 maj så ska jag skriva en recension på varje stad. Innan dess lär vi uppsöka internetcafé kanske en gång i veckan. Jag ser inte fram emot värmen så nu ska jag börja packa…shorts och T-shirt, och kanske en enda långärmad tröja *pust*

Hur negativ min korta beskrivning av livet i Kina än verkar så trivs jag väldigt bra här. Jag har alltid velat på i en storstad för en tid, och nu gör jag det! Även om skolan kanske varit för slapp så är ju turism i Kina inte fel heller. Nu ska vi öva på att skriva ”Nanjing Forestry University”. So long!

Jaha, det finns 50 000 kinesiska tecken. Hur är det möjligt att skriva kinesiska tecken på datorn?

Först det självklara: Det finns inga tangentbord med 50 000 tangenter så att ha en tangent för varje tecken är uteslutet. Istället används tre andra metoder för att skriva kinesiska tecken. Innan jag presenterar dem så måste dock en sak klarläggas: Ett kinesiskt tecken utgör en stavelse, t.ex. ”ma, ”shan”, che” eller ”xing”. En stavelse kan utgöra ett ord men ofta behövs två stavelser, dvs. två tecken, för att bilda ett ord. Varje tecken har ett uttal men det framgår bara delvis av tecknet och måste alltså, som så mycket annat i Kina, memoreras in. I mitten av 1950-talet skapades pinyin-systemet för att göra det möjligt för utlänningar att uttala kinesiska tecken utan att behöva memorera. Pinyin är som en transkriberad form av kinesiska med latinska bokstäver. Uttalet är främst anpassat efter engelskan så att en bokstav som ”j” uttalas som ”dj” i svenskan.

Metod 1: Pinyinmetoden

Denna metod är den överlägset vanligast använda för att skriva kinesiska tecken. Det man gör är att man skriver transkriberingen av ett tecken med latinska bokstäver och hela tiden visas en rad med olika kinesiska tecken på en speciell inmatningsrad i bildskärmens underkant. I takt med att fler bokstäver skrivs visas nya förslag på tecken på inmatningsraden. När rätt tecken finns med på inmatningsraden väljs det med ett musklick eller med en av siffertangenterna (se bild). Fördelen med den här metoden är att ett helt vanligt tangentbord kan användas och att det räcker att känna igen tecknet när man ser det snarare än att kunna skriva alla streck själv. Undersökningar som gjorts visar emellertid att detta är ett allvarligt hot mot de kinesiska tecknena då folk tenderar att glömma bort hur de skrivs när de bara behöver känna igen dem. Vem som helst kan med några enkla musklick i Windows kontrollpanel lägga in kinesiska som språk att skriva med och sedan är det bara att börja skriva.

自行车 ”zi xing che” (cykel)

Metod 2: Touch screen

Denna metod går ut på att man med en penna skriver tecknet direkt på skärmen. Detta fungerar naturligtvis endast på skärmar som är avsedda för touch screen, vanligtvis mobiltelefoner. Det svåra för en icke-kines är att man normalt skriver kinesiska tecken genom att lyfta pennan flera gånger för att påbörja ett nytt streck i tecknet. Med denna metod så får man inte lyfta pennan för då avbryts det hela. Knepigt värre. Detta är en riktigt snabb metod dock för kineser men det skulle inte fungera så bra på datorer då man blir trött i armen fort.

Metod 3: Wubi

Wubi utgår från ett specialtangentbord med lika många tangenter som på våra tangentbord men med flera olika streck på varje som kombineras ihop till kinesiska tecken. För att välja ett visst tecken på en viss tangent så måste man hålla en viss tangent nedtryckt. Detta är den minst använda metoden för att skriva kinesiska och jag har själ aldrig sett den i bruk.

Ett wubi-tangentbord

Varför överger inte kineserna sina tecken och övergår till våra bokstäver som är så mycket enklare på alla sätt och vis?

Påståendet i frågan kan nog de flesta hålla med om som sant. Våra bokstäver är 26-35 till antalet (beroende på indo-europeiskt språk) och betydligt enklare att lära in än tusentals kinesiska tecken. Det har förts diskussioner på högsta nivå om att överge de kinesiska tecknena och istället börja skriva med pinyin. Det finns dock tre väldigt starka skäl till att inte göra det. Dessa är i rangordning:

1. Det kinesiska språket är inte anpassat för det. Kinesiska är ett enstavigt språk (men utvecklingen går mot flerstavighet) till skillnad från alla indo-europeiska språk som är flerstaviga. En stavelse har alltid en mening, t.ex. ordet ”yi” som har 69 olika betydelser eller ”ma” som har ca 35 betydelser. Om man då skriver yi med latinska bokstäver (pinyin), hur ska man då kunna veta vilken av dessa 69 betydelser som åsyftas? Varje stavelse kan också betonas på fyra olika sätt men även om man inkluderar dessa toner ”mā – má – mǎ – mà” så återstår ändå 69/4 = 17 betydelser per stavelse. I motsats till detta så är varje kinesiskt tecken unikt så att inga missförstånd kan ske. Man kan möjligtvis komma runt detta genom att lägga till ytterligare symboler till a-et, t.ex att ”má´” skulle ha en annan betydelse än ”má”, men då kommer man allt längre ifrån själva syftet att underlätta att skriva kinesiska.

2. Hela det kinesiska kulturarvet skulle bli helt oläsligt för den kinesiska allmänheten om ingen skulle kunna läsa kinesiska tecken. För kineserna så är historien extremt viktig och medelstudenten kan 10 gånger mer om Kinas historia än vad medelstudenten i Sverige kan om Sveriges historia. Detta argument biter hårt.

3. Samhörigheten mellan landsdelarna skulle gå till spillo. I Kina finns många dialekter som sinsemellan är lika vitt skilda som svenska och tyska. Dock så skriver alla på samma sätt. En Beijing-bo och en Guangzhou-bo kan knappt förstå ett ord av varandra när de talar – men i skrift så förstår de varandra till 100%. En övergång till att skriva på pinyin skulle alltså innebära att två helt olika skriftspråk skulle utvecklas (eftersom bokstäverna följer uttalet, till skillnad från kinesiska tecken) och den skriftliga kommunikationen, och därmed en viktig del av den kinesiska samhörigheten, skulle därmed gå förlorad.

En kinesisk 6-åring ägnar ca 8 gånger mer tid åt att lära sig läsa och skriva än en svensk 6-åring. Även kineserna skulle gärna vilja bli av med tecknena men det går alltså inte.

Använder man samma tecken överallt i Ostasien?

Nix, inte ens om vi avgränsar oss till Kina, Taiwan, Korea och Japan. Japan lånade in ett tusental tecken från Kina på 1800-talet men sedan dess har språken utvecklats på olika håll och i Japan har man dessutom tre andra skrivspråk (!?). En kines kan läsa ungefär 50% japanska och det räcker till att kunna förstå vad en tidningsartikel handlar om ungefär. I Korea (Nord och Syd) används ett helt annat skriftspråk, dock i kombination med en del kinesiska tecken då även Korea lånade in kinesiska tecken på 1800-talet. Anändandet av kinesiska tecken förbjöds dock 1996 i Sydkorea med hänvisning till nationalism. I Nordkorea lever de dock fortfarande kvar i liten skala enligt uppgift. Eftersom kinesiska och koreanska är helt olika varandra så kan kinesen inte förstå någon koreanska alls.

Nu till något ännu intressantare: 1956 beslutade det kommunistiska partiet som styrde, och fortfarande styr, Kina om att förenkla de kinesiska tecknena som ansågs alltför svåra att lära in för bönder och andra outbildade. I Hong Kong/Macau och Taiwan som då som nu  var självstyrande valde man dock att behålla de traditionella tecknena. De flesta tecknena har inte förändrats eller bara förändrats så att de fortfarande kan kännas igen (exempel: 風 → 风  馬 → 马, 門 → 门  ). Det betyder att medelkinesen kan läsa de traditionella tecknena till åtminstone över 95%. De kinesiska tecken som svenska kommer i kontakt med på smycken, vaser och kinesiska restaurangskyltar är nästintill alltid skrivna med traditionella tecken eftersom de anses som mer exotiska (avancerade). När jag lär mig kinesiska tecken så struntar jag helt i de traditionella tecknena eftersom de ändå inte är gångbara i Nanjing. Det är svårt nog ändå vill jag lova. Det tycks även bönderna tycka då läs- och skrivkunnigheten i Kina inte ökade särskilt av teckenförenklingen.

Det var allt för den här gången. Nu ska jag inte plugga kinesiska utan istället äta kinesiskt godis som smakar som plast. Varför? För att det saknas alternativ, typ.

I svenska och andra västerländska språk så är skriften direkt kopplat till uttalet av ordet. Man ser direkt hur ordet uttalas och man lär in uttal och ordet mening på en och samma gång. Med kinesiska däremot så är den kopplingen vag. På ca 60% av tecknena så kan man få vägledning om uttalet genom att titta på tecknet. Halva tecknet anger då uttalet och den andra halvan betydelsen. Svårt och ovant om man inte är van. Allt detta betyder att man i princip skulle kunna lära sig att enbart tala eller enbart skriva/läsa kinesiska och sedan nöja sig med det. Jag skulle vilja påstå att om det krävs X arbetsinsats för att lära sig att både tala och skriva/läsa kinesiska så räcker det med 40% av den insatsen för att bara lära sig tala och sedemera 60% att bara lära sig läsa/skriva. Att enbart kunna läsa kinesiska är dock klart enklare än att också kunna skriva det eftersom det då räcker att känna igen tecknet när man ser det snarare än att kunna varje beståndsdel av det vilket krävs om man vill skriva det. Vi kan testa med ett experiment: Vet du hur Apples logga ser ut? Eller Volvos? Eller Scanias? Eller vilket företag du vill. Du skulle säkert känna igen det om du såg det, men skulle du kunna rita dessa loggor utan att först se dem? Förmodligen är svaret nej och däri ligger skillnaden.

När man vandrar på gatorna i en kinesisk stad så är nästan alla skyltar på kinesiska. Inget konstigt med det. Skillnaden mellan detta och mellan att vandra på en gata i t.ex. Frankrike eller Italien är ju dock att man inte ens har en aning om hur orden ska uttalas och inte heller om det är fråga om namn eller bara ord. Internationella ord som bank, post och hotell skrivs med tecken som inte ger någon vägledning om betydelsen och uttalet av orden är totalt annorlunda. Man förstår alltså ingenting…nästan. En del officiella skyltar är översatta till engelska, oftast i sammanfattad form och ofta klantigt översatta. Vill man gå på gatorna utan att förstå någonting? Nej, och därför så behöver man lära sig att läsa och helst också skriva kinesiska.

Å andra sidan så talar knappt någon över 30 eller utanför städer med mer än 1 miljon invånare engelska i Kina. Man kan alltså inte på några villkor kommunicera med människor om man inte talar kinesiska. Vill man inte kunna det? Jo, och därför så behöver man lära sig att tala kinesiska. Om man kan tala men inte läsa så kan man åtminstona fråga folk om vad som står på skyltarna…..fast å andra sidan så, om man kan läsa/skriva men inte tala, så kan man alltid skriva till folk. En bonusfördel som få tänker på är att Kina är fullt av dialekter med inbördes så stora skillnader att kineserna själva inte kan förstå varandra när de talar med sina lokala och regionala dialekter. Däremot så skriver alla med samma tecken så alla kan alltid skriva med varandra helt friktionsfritt. Hmmm, lösningen är förstås att båda lära sig läsa/skriva och tala men det kräver en stor arbetsinsats.

Min kinesiskainlärning

Någon som minns tyskalektionerna på högstadiet? Man kom, man sågs, man gick, man rabblade 15 nya ord i 15 minuter och slappade sig igenom lektionerna om och om igen. Trots det så lärde man sig en del tyska. Det är möjligt för att tyska och svenska är relativt lika som språk så den arbetsinsats man måste lägga ner är ”rimlig”. Om man vill lära sig flytande kinesiska däremot så finns det inget alternativ till att plugga stenhårt och med fullt fokus! Ca två års heltidsstudier (40 tim/v) med full motivation är vad som brukar krävas för att lära sig kinesiska flytande. Nu har inte jag riktigt den möjligheten då kinesiskainlärningen snarare blir en bisyssla. Skolan (Nanjing Forestry University) erbjuder oss icke-kineser två kinesiskalektioner i veckan á två timmar. Fyra timmar i veckan räcker ingenstans, bokstavligt talat. Dvs, om man ”bara” pluggar kinesiska fyra timmar i veckan så hinner man glömma uttal och tecken på ord som man redan ”lärt in”  i ungefär samma takt som man lär in nya. Därför blir det en hel del självstudier också, men trots det så hinner jag förstås inte lära mig kinesiska flytande under 2011.

Hur går det då? Kolla här:

Sida upp och sida ner med kinesiska tecken. Det handlar om att repetera dem tills de sitter. Uttalet kan man förstås nöta in på samma sätt men där är det effektivare att försöka sätta in ordet i en mening. Ett annat knep är att lära sig namn vilket är uppbyggda av ord. T.ex. Shanghai, 上海, där 上 betyder ”på” och 海 betyder ”sjö”. Shanghai betyder alltså ”på sjön”. Nanjing skrivs på kinesiska 南京 där 南betyder ”söder” och 京 betyder huvudstad. Nanjing betyder alltså ”södra huvudstaden” och det är ingen slump då Nanjing mellan 1911 och 1937 var Kinas huvudstad. Någon som kan lista ut vad Beijing betyder?

Så för att besvara frågan ”Hur går det med kinesiskainlärningen?” så lyder svaret: Jo tack bra, jag kan göra mig förstådd i affären, läsa enklare skyltar och läsa tecken både för internetcafé, hotell, hundkött, cykel, salt, olja och ca 200 tecken till. MEN, att kunna 200 tecken betyder också att man bara har kommit ca 1/10 på vägen till att kunna förstå sammanhanget av en artikel i en kinesisk tidning till exempel. Betänk då att det är ungefär lika svårt för kineserna att lära sig engelska som det är för oss att lära oss kinesiska, då kan man ha en viss förståelse för att så få kineser talar engelska och att de flesta som gör det har riktigt taskigt uttal. Kanske borde kinesiska ersätta franska som andraspråk i grundskolan? Det krävs att man börjar tidigt med kinesiskainlärning, och helst som barn. Barn kan lära sig allting men som vuxen så är man seg och trög i sin språkinlärning. Det var allt för den här gången: Nästa inlägg kommer att handla om kinesisk mat.  再见

1. Den internationella karaktären hittar man i hela centrumområdet, längs huvudgatorna från centrum samt i de södra delarna av staden där många institutioner och arenor finns. Denna karaktär kännetecknas främst av höga, stora byggnader samt breda gator som ofta är kantade av alléer och breda cykelbanor och trottoarer. Att den är internationell betyder att det finns en viss mängd av denna karaktär i alla större städer på jorden och att den nationella, regionala och lokala prägeln är ganska liten. Amerikanska kedjor som McDonalds, KFC, Baskin Robbins och Walmart är aldrig långt borta och gatorna domineras av biltrafik i flera körfält. Det må vara identitetslöst men utan den internationella karaktären hade man kanske upplevt Kina som för annorlunda. En Big Mac gör magen gott när ris och ätpinnar blivit för tråkigt.

Välstädat, högt och folkrikt. Detta skulle kunna vara Tokyo, Shanghai, Mumbai, London, Nanjing eller New York.

2. Den ruffiga karaktären hittar man både i de centrala delarna av staden (dock inte inom 1 km från stadens absoluta mittpunkt då detta upptas helt av den internationella karaktären) samt i halvcentrala delar och i förorterna. Man hittar den aldrig vid huvudgatorna men om man däremot går in i en gränd mellan två skyskrapor vid huvudgatan så kommer man direkt in i denna andra värld. Att det är ruffigt betyder att det är mindre väl underhållet och givetvis att det är här de mindre ekonomiskt bemedlade kineserna bor. Kännetecknena är många små butiker, ett rikt folkliv, lite biltrafik, smala gator, få parker och total avsaknas av engelska både i människors vokabulär och översättning av skyltar. Personligen gillar jag att vandra på dessa gator då det alltid väntar något spännande runt nästa gatuhörn. På gott och ont så ersätts denna karaktär gradvis av den internationella karaktären. Det finns en stor nationell prägel på denna karaktär medan den lokala prägeln är mindre. Det betyder att gator av denna karaktär ser ungefär likadan ut i Nanjing som i Shanghai eller Guangzhou, men ganska olika gator i andra länder.

Ruffigt betyder också ofta spännande och varierat.

3. Den traditionella karaktären är Kinas motsvarighet till Gamla stan i Stockholm eller Visby innerstad. Gamla byggnader är de mest attraktiva överallt på jorden medan det som byggts i moderna tider är något man bor och lever i om man saknar alternativ. Det är här man hittar det genuint kinesiska, dvs. det Kina som man som svensk kanske ser framför sig när man tänker på det gamla Kina. En skillnad mot Sverige är dock att kineserna själva inte bosätter sig i de gamla delarna i första hand (jämför med Gamla stad eller Visby innerstad som har högre bostadspriser än något annat område i resp. stad). Det är istället arbetarklassen som bor och lever här. Det finns gott om åar och broar, men ganska ont om allmänt tillgängliga parker. De parker som finns är stora men få, och framför allt annat så är de avgiftsbelagda vilket gör att invånarna i områdena inte själva har råd att besöka sina parker.

Det är småskaligt, det är bilfritt, det är rogivande                                                           Traditionella hus vid en å med mycket grönska

4. Förorten är nästan identisk med de svenska miljonprogramsområdena. Husen är byggda i betong i modern arkitektur som punkthus eller lamellhus. Våningsantalet är 8-16 och alla hus ser likadana ut. Ofta finns en tunnelbanestation eller järnvägsstation i närheten och resan in till centrum tar 20-60 min. Några riktiga villaområden finns egentligen inte i Nanjing. Det finns villor men dessa är i klar minoritet jämfört med punkthusen så därför får de senare representera förortskaraktären. Ingen som inte bor i dessa områden åker någonsin dit annat än för att hälsa på någon som bor där. Även förortskaraktären är internationell – internationellt urtråkig. Bilder är onödigt för ni vet redan hur denna karaktär ser ut.

Vi hade också på förhand valt vilka vi skulle bo med och jag bor med Yin Qi Lei (Yin är efternamnet och Qi Lei förnamnet men detta skrivs i omvänd ordning för kineser), Mohan från Indien och Åke från Sverige. Vi har varsitt rum i lägenheten medan vi delar på kök, badrum samt en asiatisk och en europeisk toalett. Att ha eget rum som student är en lyx i Kina då de kinesiska studenterna bor 4-9 personer per rum i lägenheten som påminner om sunkiga, stinkande militärförläggningar. Kineserna i min klass räknas dock som internationella studenter eftersom de varit i Sverige och studerat och dessa har samma ”lyx” som utländska studenter, dvs. varsitt rum.

Vi bor på femte våningen i ett grådaskigt hur med utsikt över ett likadant hus från mitt rum och med utsikt över ett sunkigt låghusområde med järnvägen i bakgrunden från köket. Även om byggnaderna är fula på utsidan så är insidan inget att klaga på. Det är rent och fint, om än utrustat med bara det nödvändigaste. Planen från början var att bo i denna lägenheten ett kort tag och sedan leta efter en ”riktig”, icke-studentlägenhet, i centrum men i fredags grusades dessa planer då vi med 30 min varsel ombades att betala hyran för hela året på en gång. Villkoren var att det skulle kosta 650 RMB/mån om man valde att stanna kortare än sex månader och 400 RMB för längre än sex månader samt att man var tvungen att bestämma sig direkt hur länge man tänkte stanna. Det hela fick resultera i ett snabbt beslut om att betala hyran för alla nio månader i ett svep. Många hade inte förberett denna tunga utgift samt att vi hade ytterligare tunga utgifter dagen innan pga. visum och läkarundersökningar. Därför fick jag låna ut en del pengar med följden att även jag fick tillfälligt slut på pengar. Att betala en hel årshyra med så kort varsel kan nog bara hända i Kina…hehe. Det är dock en del av den kinesiska kulturen att improvisera och att saker och ting sker med kort varsel. Jag ska beskriva mer om det i framtida inlägg. Just nu har jag en lista på 46 ämnen att skriva om så det finns att göra. Här kommer lite bilder på lägenheten och mina rumskamrater.

Bilder: 1. Korridoren i lägenheten, 2. Köket, 3.  Utsikten från köksfönstret, 4. Den asiatiska toaletten, 5. Framsidan av byggnaden 6. Åke på sitt rum, 7. Yin Qi Lei på sitt rum, 8. Mohan på sitt rum, 9. Jag på mitt rum